Jag kan inte fatta, det har gått 13 månader (!) sen du somnade in för alltid, men jag kan inte acceptera. Du var mitt allt, min livskraft, den som betydde mest, min före bild och den jag älskade mest! Jag minns när pappa sa att du hade åkt amulans till sjukhuset, då visste jag att detta går fan inte. Sen några dagar senare så ringde pappa och sa att han och hans tjej var påväg till dig, för du hade fått dubbelsidig hjärnblödning. Då när jag hade lagt på luren så föll jag ihop på golvet och bara grät och skrek.
Helt plötsligt så ringer det på dörren och mamma kommer in, jag ber henne dra åt helvete, jag ville bara vara själv med min sorg. Men mamma gick inte...
Sen dagen efter så var jag och hälsade på dig på sjukhuset, det var inte kul!
Min farbrors tjej höll mina händer i hennes. Sen gick dagarna och du blev bättre! Vaknade upp ur hjänblödningarna! Min lycka var total!
Sen den 10/11 - 2008 var jag och hälsade på dig på sjukhuset, du var normal! Alla var jätteglada! Sen dagen efter när jag kom hem från skolan så säger mamma "Det har hänt ngt hemskt"
Jag "Har farfar dött?"
Mamma "Ja..."
Jag bröt ihop jag grät så jag inte fick luft, jag skakade, ringde skolan, Hanna ringde mig, min konaktperson ringde mig, pappa ringde mig för jag sms:a han..
Sen dagen efter så fick jag ett ryck, jag ville se min farfar! Jag och Hanna åkte till Ystads lassarett där han låg i ett avskedsrum. Han var sååå fin! Allt var vackert! Jag grät som fan. Hanna kramade om mig.
DEn 5 december 2008 var det begravning, fyfan vad vacker den var! Den vackraste jag ngnsin har varit på! Underbart vacker!
Jag accepterar nog inte på ett tag att min farfar är död, det kommer jag aldrig att göra tror jag. Alla säger att det första året efter det att ngn dör är jobbigast, men det är nu som jag har blicit mera ledsen och kan börja gråta för ingenting känns det som, och då börjar jag även gråta för att farfar är död.
Jag kommer aldrig bli samma person som jag var innan den 11/11 - 2008
Vila i frid farfar! <3
Inlägg
