måndag, september 28

Dikt

rakbladen lämnar ärr på hennes kropp
förlorar blod för att orka överleva
drogerna lämnar skador inuti henne
lämnar medvetandet för att känna liv

relationer som ger henne trygghet
avslutar hon innan hon blir övergiven
personer som ger henne kärlek
undviker hon för att inte bli sårad först

med ett leende på läpparna möter hon världen
och hoppas att en dag lyckas lura sig själv
att hon kanske är lycklig
och att leendet är äkta

Dikt

Välkomna att skåda.
Min självbiografi döpt till ”Livet är en plåga”



Sch, var tysta, och Sätt er ner, för det börjar snart.
Se till att ha era biljetter framme, så jag kan se att ni betalt.



Nej du fröken, den här teatern är inte lämplig för barn under 18 år.
Varför? Hm, den är fylld av ångest, rakblad, blod och skärsår.



Tidningarna kallar den för överdriven och svart.
Nu släcker vi ner, för nu tar vi scenen som kallas ”natt”



Här spelar vi med sådan inlevelse att folket verkligen kan känna rakbladet skära in.
Och när ångesten kommer in på scenen sitter småbarnen och skriker ”försvinn!”



Här får vi de gamla att gråta tårar och här får vi de yngre att få men för livet.
Haha lär er era idioter, att man inte ska ta något förgivet.



Nej, nej, sitt ner. Än är det inte slut, det är massor kvar.
Ställ era frågor ni, men förvänta er för i helvete inga svar.



Okej, dags för akt två.
Nu ska ni få se hur jag brukar ha det och må.

Kan ni känna rakbladets kalla metall?
Får den er också på fall?

Känn hur den delar eran hud och säg sedan att ni behållit modet?
Vad var det du skulle säga? Kanske har du tappat ordet?

Betrakta rakbladets lätta, men ändå så farliga dans.
Och lägg märke till vad som rinner ner för era armar, denna vackra substans!

Tack för ni kom! Döden kan följa er till eran bil.
Var inte orolig, han blir inte trött, för han har gått vid min sida i flera mil.

Så, välkomna att skåda.
Min självbiografi döpt till ”Livet är en plåga”?

Save My Best Friend!

Alltså, nu är klockan 6 på morgonen och jag har inte sovit ett skit inatt! Nu den senaste timmen har jag bara tänkt på Emelie..."Sover hon, eller ligger hon vaken i smärtor?" Jag gråter, skriker in i kudden att jag vill att hon ska må bra! Idag är det jag som åker till sjukhuset och pratar med hennes läkare för såhär kan hon fan inte må! Jag är så rädd att hon tar sitt liv! (Ja, hon är även deprinmerad..) Jag älskar henne högt!!! Hon är min bästa vän och bara jag tänker på hur sjukhuset behandlar henne så gråter jag fan!