dikt av mig..

Det är som att jag har sprungit 1000 mil utan att stanna.
Jag kippar efter andan men den kommer aldrig.
Det gör ont att andas.
Det är som att jag har varit vaken i flera veckor utan att sova.
Jag orkar inte ta ett steg till.
Det är som att jag har ätit 1000 tårtor på en gång.
Jag kan inte få ner en enda mat bit till.

Jag fammlar i blindo efter ett normalt liv.
Ett liv utan ångest, själv destruktivitet och självmords tankar.
Jag kan inte se det fina med livet mera.

Det är som att jag balanserar på en smal liten tråd över eldar.
Snart går tråden av.

Och jag vet att det i slutet på min sjukhus journal kommer stå.

"Patienten orkade inte längre och tog sitt liv."

Psyk igen..

Jag har bestämmt mig. Jag ska lägg in mig på psyk igen, jag klarar inte av detta mera. Om jag inte får hjälp nu så finns det snart ingen Bella mera...