onsdag, november 4

Dog nästan i lördags..

I lördags kväll så blev allt bara för mkt för mig och andra pat..vi bad om ångest dämpande, men fick som svar att vi skulle prata med min konaktperson K. Men saken är det att hon var upptagen med annat. Så, X gick till apoteket och medans hon gjorde de så passade jag på att skära mig i benet (inte alls djupt alls). Sen kom´X tillbaka med 56st zyprexa. Så jag, X och Y tog tabletter, jag och X tog 17st och Y tog 7st...Sen sa vi till L, vad vi hade gjort som skällde ut personalen som frågade vad vi hade gjort, och vi sa som de var att vi hade skadat oss (X hade bränt och skurit sig också) och tagit tabletter..K sa att vi skulle gå och lägga oss i våra sängar, men jag ville inte. Nu hade tabletterna kickat in för sen minns jag inget förens jag sitter i en rullstol, påväg ner till akuten. På akuten blir jag medvetslös och dom magpumpad tror jag (minns inget av de jag skriver nu, folk har berättat för mig). Sen slogs jag med en natt personal på AVA för jag inte fick gå ut röka. Sen hade jag tydligen legat i bältesäng också. Och sen började jag bråka med en skötare från psyk som satt och vaktade mig..Sen vid halv 12 dagen efter så skulle jag tillbaka till avdelningen. kom tillbaka och hallucineracde kraftigt mkt på avd! Läskigt som fan! Usch..Dom sa att nag va minuter från att dö..





TA LÄRDOM AV DETTA! TA ALDRIG ÖVERDOSER!!! DET ÄR INTE VÄRT DET!!!

9 Något på hjärtat?:

Anonym sa...

Varför gjorde du det om det inte är värt det?

Anonym sa...

Men du. Man dör inte av att ta 17 zyprexa....

bella sa...

Jag dog nästan, så man kan dö av zyprexa. dom sa att om jag nt hade kommit till sjukhuset så hade jag dött....

Jenny sa...

*klappar sakta i händerna* "Bravo", Bella. Nu har du gjort de där sakerna som man ska "ha gjort" för att vara en "riktig psykpatient". Överdos. Bältessäng. Akuten. Magpumpad. Smusslat bakom personalens rygg. Skurit dig på avdelningen. Teamat upp med andra patienter och "vi är starka", "vi är änglar", "vi ska dö tillsammans", "vi ska ta överdos tillsammans", och såklart det obligatoriska: "Se på mig, jag är den sämsta och absolut mest tragiska människa som finns. Jag är så djupt nere i skiten och "tar droger, skär mig och tar överdoser." Barn, lär er av mig." Osv osv.
Jag vet inte hur många gånger jag sett det, eller hört det. Jag har själv varit inlagd, och jag har pratat med medpatienter som nästan mekaniskt rabblar om sina självmordsförsök, självskador osv. Ja, och vissa bloggar också. Jag vet inte varför jag egentligen bryr mig om att sitta och skriva ett långt inlägg till dig - men det beror kanske någonstans på att du är ung och du kan komma undan det där om du själv vill. Ge fan i det där "idealet", och att sitta och blogga om sitt helvete och om att du "nästan dog". Du är 19 år. Det finns så mycket hopp. Jag har hört 40-någonting kvinnor sitta i dagrummet och pratat om att de höll på att ta livet av sig den gången, och höll på att lyckas den andra gången, yada yada yada. (Det finns såklart hopp för dem med, men de har varit inom psykvården i hela sitt liv. Så fastna inte.) Inför oss andra patienter som blir påverkade av det, illa berörda och mår kasst, jag väljer att inte vistas i sådana miljöer eller prata med sådant folk. Bort från sjukhusmiljön. Bort från sjuka människor. Annars är det bara att gratulera till din karriär som En Riktig Psykpatient.

Anette sa...

My thoughts exactly Jenny. Bra formulerat.

Anonym sa...

Tråkigt att behöva skriva detta, men ja, kan bara hålla med Jenny här... Vi ser, vi vet, för vi har även "varit där" psykiatrin blir lätt ett mönster att fastna i. GÖR INTE DET NU DÅ! Det ger ju faktiskt INGENTING tillbaka. Inget. Skaffa en egen identitet i stället.VET att det inte är lätt, men det går, om du själv vill. Den som skriker mest, får mest uppmärksamhet. Men vad för sorts uppmärksamhet är det då? Det är såklart att ALLA runt om vill att du ska må bra, att det ska gå bra för just dig. Ta dig ur detta nu. Sen skulle jag även vilja inflika vikten av det här med att det du bloggar om faktiskt "smittar" har du tänkt på det? Man KAN faktiskt skriva om sitt mående och vardag, men på ett konstruktivt vis...

Hoppas att det blir bättre snart!

Malin sa...

Precis.

Utöver ovanstående tre kommentarer tycker jag att det är skumt och lite obehagligt att du kan skriva så helt olika saker dag till dag.

I onsdags var det om din nära döden upplevelse och idag är du lycklig över din nya mobil...

Ingen övergång utan bara hopp från det ena hemska och allvarliga till det alldagliga och materiella.

Louise Larssen sa...

Seriöst, ge dig för fan. Man dör verkligen inte av 17 zyprexa,frågade en polare som är psykläkare. Vad är det du vill egentligen? Om du nu måste skriva av dig så skriv i en dagbok istället för på en blogg där alla kan läsa. Du skriker efter uppmärksamhet. Andra på avdelningen kan må minst lika dåligt som du, men eftersom du är den som gör allt för att få uppmärksamhet från personalen så hamnar de andra i skymundan. Om du nu vill ta livet av dig, så skulle du ha tagit värre överdoser än de du tagit. Och dessutom säga till personalen "jag har skurit mig" "Jag har tagit tabletter" tyder till 100% på att du vill ha uppmärksamhet. Varför skulle man annars säga det? Seriöst!!!!!!!!

Unknown sa...

Ju mer intoxer man tagit, ju mindre tål man. Så enkelt är det. Och du har tagit en hel del överdoser så klart som fan att du är känslig. Du har alldeles rätt bella att man blir olika påverkad av tabletter. Sen är du ganska liten, och väger inte mycket, så då tål du inte lika mkt. Kämpa på gumman. Kramar